ઓખાહરણ

કડવું 33

Okha નો વિરહ વિલાપ Okha Laments Her Dream Lover Okha का विरह विलाप

Okha wakes from a dream in which she was united with her beloved and curses the sun for ending it. Overcome with separation, she consults pandits, pleads with birds and Gauri to carry her message, weeps in her garden asking trees if they have seen her love, and vows either to find her dream husband or give up her life.

રાગ:
સાખી
  1. 1 ચંદા તું તો જીવો કરોડ વરસ સ્વપ્ને થયો સંયોગ; શાપ દઉં છું સૂરજ દેવતા, મુજ જાગે પડ્યો વિજોગ.
  2. 2 સ્વપ્નામાં મારા પિયુજીશું, અમે કરતાં લીલાલહેર; અમૃતરસ હું પીતી હતી, તેમાં તેં મેલ્યું ઝેર.
  3. 3 કંથ વિજોગી કામની, ગઈ પંડિતની પાસ; ભૂલેલી પૂછું પંડિતો, એક દિનના કેટલા માસ?
  4. 4 ફરી ફરી પંડિત એ કહે, સાંભળ ઓખા કરજોડ; શોધી લહો એ પીઉશું, એક વરસે કરોડ.
  5. 5 ઓખા પૂછે ઓ પંખીડા, તારી બે પાંખો માંગીશ; હું મારા સજનને મળી, તારી પાંખો પાછી દઈશ.
  6. 6 પાંખ પ્યારી પંથ વેગળો, તારો પિયુ કોણ જ દેશ; માગીતાગી પાંખડીએ, ઓખા કેમ રે દેવાશે સંદેશ.
  7. 7 પિયુ વિજોગે પીળી થઈ, મારું તનમન સુકાઈ જાય; ગૌરી તું વાહન ચઢી, તો મારો સંદેશો લઈ ન જાય.
  8. 8 લેખે લખ્યા છઠી તણા, તે મટી ક્યમ જાય; કરમે લખ્યું તે ભોગવે, તેની પક્ષ કરે જદુરાય.
  9. 9 મધ્ય નિશા સમે રે, માળિયામાં રોતી રાજકુમાર; ક્યાં ગયો ક્યાં ગયો રે, બાઈ મારા સ્વપ્નાનો ભરથાર.
  10. 10 મીંઢળ મારું ક્યાં ગયું રે, બાઈ મારો ચુડલો હતો જે હાથ; પીતામાં ઢળી પડ્યું રે, બાઈ મારા સ્વપ્નાનો ભરથાર.
  11. 11 પિયુ પરદેશિયા રે, ભૂંડા મને લીધી નવ સાથ; આ વેરણ થઈ રે, બાઈ મારે અમૃત આવ્યું જે હાથ.
  12. 12 લાવ સખી વિખ પીઉં રે, બાઈ મારો કાઢું પાપી પ્રાણ; હવે હું કેમ કરું; બાઈ મને વાગ્યાં વિરહનાં બાણ.
  13. 13 પાપી મારા જીવડા રે, મને માગ્યા ન આવે મરણ; ઓખાબાઈ તો ઘણું રડે, ને પડતાં મૂકે ધરણ.
  14. 14 રોતાં રોતાં જ્યાં ગયાં, ઓખાબાઈએ રોપ્યું વાડીવન; જઈને પૂછ્યું દ્રુમને રે, ક્યાંય મારો દીઠો પ્રાણ જીવન.
  15. 15 તું ગુણ વેલડી રે, બાઈ જોને કરમ વિચાર; તું આધારે વૃક્ષને, હું છું નિરધાર.
  16. 16 નાથ મેલી ગયા રે, બાઈ મારા કોણ જનમનાં પાપ; આજ વેરણ થઈ રે, બાઈ મારા સ્વપ્નાં કેરી રાત.
  17. 17 જોબન માં તો જાળવ્યું, મારા પ્રભુને ભેટ કરીશ; જો મારા પ્રભુ નહિ મળે રે, હું તો મારા પ્રાણ તજીશ.

Translation

ઓખા મધ્યરાત્રિએ માળિયામાં બેઠી રડતી રડતી ચંદ્રને કહે છે: 'ચંદા, તું કરોડ વર્ષ જીવ, કારણ કે સ્વપ્નમાં મારા પ્રિયતમ સાથે મિલન થયું હતું; પણ સૂરજ દેવતાને હું શ્રાપ આપું છું, કારણ કે તેણે ઊગીને મને જગાડી અને મારો વિયોગ શરૂ કરાવ્યો.' સ્વપ્નમાં પ્રિયતમ સાથે અમૃત જેવી ક્ષણો ભોગવતી હતી, ત્યાં સૂર્યે ઝેર ભેળવી દીધું. વિરહ-વ્યાકુળ ઓખા પંડિત પાસે ગઈ અને ભ્રમિત ચિત્તે પૂછ્યું: 'એક દિવસ ભૂલ્યા-ભટક્યા વગર ગણો તો કેટલા મહિના થાય?' પંડિતે હાથ જોડીને કહ્યું: 'ઓખા, સાંભળ — જો તારા પ્રિયતમને શોધી લઈ તેની સાથે ભળી જઈ, તો એક વર્ષ કરોડ ગણું લાગે.' ઓખાએ પછી એક પંખીને વિનવ્યું: 'ઓ પંખી, તારી બે પાંખો આપ; હું મારા સ્વજનને મળી આવું, પછી પાંખો પાછી આપી દઈશ.' પણ પંખીએ ઉત્તર આપ્યો: 'પ્રિયતમ ક્યા દેશ-ક્યા ઠેકાણે છે? ઉધારી પાંખે ઓખા સંદેશ કઈ રીતે પહોંચાડી શકશે?' ઓખા ફરી વિલાપ કરે છે: 'પ્રિયતમના વિયોગે હું પીળી પડી ગઈ, તન-મન સૂકાઈ ગયાં; ઓ ગૌરી, તું વાહન ચઢીને ક્યાંક જઈ રહી છે, શું મારો સંદેશ નહીં લઈ જઈ?' પછી ઓખા ભાગ્ય સામે ઝૂકે છે: 'છઠ્ઠીના ભાગ્યમાં જે લખ્યું છે તે ભૂંસાય નહીં; કર્મ ભોગવ્યા વગર છૂટકો નથી, પણ જ્યારે ભક્ત ઝૂરે ત્યારે જદુરાય — ભગવાન કૃષ્ણ — ભક્તની પક્ષ લે છે.' મધ્ય રાત્રે માળિયામાં રડતી રાજકુમારી ઓખા ફરી ફરી પૂછે છે: 'ક્યાં ગયો, ક્યાં ગયો, મારા સ્વપ્નાનો ભરથાર?' 'મારું મીંઢળ ક્યાં ગયું, મારા હાથ પર ચૂડો હતો — પ્રિયતમ સ્વપ્નમાં ઢળી પડ્યો ને ચાલ્યો ગયો.' 'ઓ પ્રિયતમ, તું પરદેશી, ભૂંડો — મને સાથે ન લઈ ગયો; જે અમૃત મારા હાથ આવ્યું હતું, તે જ વેરણ — દુશ્મન — બની ગઈ.' 'સખી, ઝેર લઈ આવ, હું પી લઉં ને આ પાપી પ્રાણ કાઢી નાખું; વિરહનાં બાણ વાગ્યાં છે, હવે હું શું કરું?' 'આ પાપી જીવ — ઇચ્છ્યું ત્યારે મૃત્યુ પણ આવ્યું નહીં.' ઓખા ઘણું રડી, ધરતી પર ઢળી પડી. રડતાં રડતાં ઓખા ઊઠી, વાડી-વન ગઈ, ઝાડ-છોડ પાસે ગઈ અને પૂછ્યું: 'ક્યાંય મારો પ્રાણ-જીવન — મારો પ્રિયતમ — દીઠો?' ઓખા વેલ-છોડ સાથે વાત કરે છે: 'ઓ ગુણ-વેલ, જો — તું ઝાડ-વૃક્ષના આધારે ટકી છે, પણ હું તો નિરાધાર છું.' 'નાથ મૂકી ગયા — ક્યા જન્મનાં પાપ ભોગવું છું? આ સ્વપ્નાની રાત જ આજ વેરણ — દુશ્મન — બની ગઈ.' છેવટે ઓખા સ્વયંને ધૈર્ય આપે છે: 'આ જોબન — યૌવન — મેં સાચવ્યું છે, મારા પ્રભુ — ભગવાન — ને ભેટ ધરીશ; જો મારા પ્રભુ નહીં મળે, તો હું પ્રાણ ત્યજી દઈશ.' — આ ઓખાની વ્યથા-ભરી વ્યાકુળ અવસ્થા, કવિ પ્રેમાનંદ, ભક્તિ અને વિરહ-ભાવ સાથે ચિત્રિત કરે છે.

In the dead of night, Okha sits weeping in her upper chamber and addresses the moon: 'O moon, may you live a crore of years, for it was you who witnessed my union with my beloved in the dream; but I curse you, O sun-god, for by rising you woke me and plunged me into separation.' In her dream she had been drinking the nectar of love with her dear one, and the sun poured poison into that sweetness by bringing the night to an end. Maddened by longing, Okha went to the learned pandits and, in her bewildered state, asked them: 'How many months make a single day?' The pandits folded their hands and replied: 'Listen, Okha — if you find your beloved and are united with him, then one year will feel like a crore.' Okha then turned to a bird and pleaded: 'O little bird, lend me your two wings; once I have met my dear one I will return them to you.' But the bird answered: 'Your beloved is in some unknown land — how can Okha carry a message on borrowed wings?' Okha lamented again: 'Separated from my love I have turned pale and yellow; my body and mind are withering away. O Gauri, you are mounting your vehicle to go somewhere — will you not carry my message?' Then Okha bows to fate: 'What the sixth-day goddess wrote in my destiny cannot be erased; one must live out one's karma, yet when a devotee suffers, Jaduray — Lord Krishna — takes the devotee's side.' Weeping in her chamber at midnight, the princess cries again and again: 'Where has he gone, where has he gone — the husband of my dream?' 'Where is my mehndi-bracelet, where is the bangle that was on my hand — my dream-husband slipped away and was gone.' 'O beloved, you are a stranger from a distant land, and cruel — you did not take me with you; the nectar that had come into my hands has itself become my enemy.' 'Bring me poison, dear friend, let me drink it and be rid of this sinful life; the arrows of separation have pierced me — what am I to do now?' 'This wretched soul of mine — even death does not come when I call for it.' Okha wept long and fell to the ground. Rising through her tears, she went to her garden and orchard and asked every tree and plant: 'Have you anywhere seen my life, my beloved?' She spoke to the creeper: 'O virtuous vine, look at your fortune — you cling to a tree for support, but I am utterly without support.' 'My lord has left me — what sins of what past birth am I paying for? This very night of dreams has become my enemy.' Finally Okha steadies herself with a vow: 'I have preserved my youth as an offering for my lord; if my lord does not come to me, I will give up my life.' Thus does the poet Premanand paint Okha's anguish — her grief, her longing, and her unshakeable devotion.

आधी रात को ओखा अपने ऊपरी कक्ष में बैठकर रोते हुए चंद्रमा से कहती है: 'हे चंदा, तू करोड़ वर्ष जीए, क्योंकि स्वप्न में तूने मेरे प्रियतम से मेरा मिलन देखा; किंतु हे सूर्यदेव, मैं तुझे शाप देती हूँ, क्योंकि तूने उगकर मुझे जगा दिया और मुझे विरह की आग में झोंक दिया।' स्वप्न में वह अपने प्रिय के साथ अमृत-रस पी रही थी, और सूर्य ने उस मिठास में ज़हर घोल दिया। विरह से व्याकुल ओखा पंडितों के पास गई और भ्रमित मन से पूछा: 'एक दिन में कितने महीने होते हैं?' पंडितों ने हाथ जोड़कर कहा: 'सुनो ओखा — यदि तुम अपने प्रिय को खोज लो और उनसे मिल जाओ, तो एक वर्ष करोड़ गुना लगेगा।' इसके बाद ओखा ने एक पक्षी से विनती की: 'हे पंछी, अपने दो पंख मुझे दे दे; मैं अपने सजन से मिलकर तेरे पंख लौटा दूँगी।' पर पक्षी ने उत्तर दिया: 'तेरा प्रिय किस देश में है? उधार के पंखों से ओखा संदेश कैसे पहुँचाएगी?' ओखा फिर विलाप करती है: 'प्रिय के वियोग में मैं पीली पड़ गई हूँ, तन-मन सूखता जा रहा है; हे गौरी, तू अपने वाहन पर सवार होकर कहीं जा रही है — क्या मेरा संदेश नहीं ले जाएगी?' फिर ओखा भाग्य के आगे झुकती है: 'छठी माता ने जो भाग्य में लिख दिया वह मिट नहीं सकता; कर्म भोगना ही पड़ता है, किंतु जब भक्त तड़पता है तो जदुराय — भगवान कृष्ण — भक्त का पक्ष लेते हैं।' आधी रात को माळिये में रोती हुई राजकुमारी ओखा बार-बार पूछती है: 'कहाँ गया, कहाँ गया मेरे स्वप्न का पति?' 'मेरा मींढल कहाँ गया, मेरे हाथ पर जो चूड़ा था — स्वप्न में मेरा पति ढल गया और चला गया।' 'हे परदेसी प्रिय, तू निर्दयी निकला — मुझे साथ नहीं ले गया; जो अमृत मेरे हाथ आया था, वही मेरी दुश्मन बन गई।' 'सखी, ज़हर ले आ, मैं पी लूँ और इस पापी प्राण को निकाल दूँ; विरह के बाण लग गए हैं, अब मैं क्या करूँ?' 'इस पापी जीव को — चाहने पर भी मृत्यु नहीं आती।' ओखा बहुत रोई और धरती पर गिर पड़ी। रोते-रोते उठकर ओखा बाग-बगीचे में गई और पेड़-पौधों से पूछा: 'क्या कहीं मेरा प्राण-जीवन — मेरा प्रिय — दिखा?' ओखा बेल से बात करती है: 'हे गुण-वेल, देख — तू पेड़ का सहारा लेकर टिकी है, पर मैं तो निराधार हूँ।' 'नाथ छोड़ गए — न जाने किस जन्म के पाप भोग रही हूँ; यही स्वप्न की रात आज मेरी दुश्मन बन गई।' अंत में ओखा स्वयं को धैर्य देते हुए प्रण करती है: 'इस यौवन को मैंने सँभाल कर रखा है, अपने प्रभु को भेंट करूँगी; यदि मेरे प्रभु नहीं मिले, तो मैं अपने प्राण त्याग दूँगी।' इस प्रकार कवि प्रेमानंद ओखा की पीड़ा, उसके विरह और उसकी अटूट भक्ति को जीवंत रूप में चित्रित करते हैं।